Ja den måste fram.

Idag har jag tagit ett stort steg ett väldigt stort steg.

Jag har gjort något som jag aldrig har vågat , som jag aldrig har velat.

När det gäller nära och kära så vill man inte alltid säga sanningen.

Men man mår bäst utav den.

Jag har suttit i år, månader, dagar och funderat och tänkt.

Och efter dessa år så tog jag det beslutet att säga sanningen och hoppas på det bästa.

Just nu känns det som en kniv i mitt hjärta, det gör ont.

Men jag vet ändå att det är det bästa.

Det jag har gjort och vad det handlar om är inget jag tänker

skriva ut över hela världen.

Så mer än såhär skriver jag inte.

Men jag är stolt över mig själv måste jag säga.

Jag må känna mig dum och ledsen men jag vet att det går över.

Och jag hoppas att personen/personerna tackar mig en dag.

För det är för den/deras bästa.

Men att sanningen kunde göra så ont?